När IPv4 designades på 1980-talet förutsågs inte den explosionsartade tillväxten av internet och den omfattande användningen av enheter som vi ser idag. På den tiden var internet relativt begränsat till forskningsinstitutioner och militära nätverk, och det fanns inget koncept av det globala, kommersiella internet som vi har idag.

IPv4-adresser representeras som 32-bitars nummer, vilket ger teoretiskt utrymme för cirka 4,2 miljarder unika IP-adresser. Vid den tiden ansågs detta vara tillräckligt eftersom antalet internetanvändare och enheter var relativt lågt. Men med den snabba tillväxten av internetanvändare och utbredningen av internet i vardagen visade det sig att detta adressutrymme inte räckte till för att tillgodose behoven.

Ett annat problem var att IPv4-adresser allokerades i relativt stora block, vilket ledde till slöseri med adresser eftersom många organisationer fick fler adresser än de faktiskt behövde. Dessutom reserverades vissa adressintervall för specifika ändamål, som privata nätverk och loopback-adresser, vilket ytterligare minskade det tillgängliga utrymmet för allmän användning.

Det var svårt att förutse den exakta tillväxten av internet och teknologin vid den tiden, och detta ledde till en felbedömning av hur stort adressutrymme som skulle behövas. Felaktig administration och felaktig dimensionering av IPv4-adressutrymmet är därför huvudorsakerna till den nuvarande bristen på IPv4-adresser och behovet av att införa nya lösningar som IPv6 för att möta de växande behoven för den digitala världen.

IPv4-tömning refererar till situationen där tillgängliga IPv4-adresser tar slut eller blir nära nog att det inte finns tillräckligt med adresser för att uppfylla den växande efterfrågan. IPv4 är den nuvarande versionen av Internet Protocol och används för att tilldela unika IP-adresser till enheter som är anslutna till internet.

Ett intressant videoklipp om IPv4 depletion publicerades av Innovation TV som specialiserar sig just inom tekniska aspekter.

För att hantera den växande efterfrågan och undvika en fullständig brist på adresser har olika lösningar prövats genom åren:

• I början av 1990-talet infördes CIDR och VLSM, vilket möjliggjorde effektivare adressallokering och mer flexibla nätverksuppdelningsmetoder.
• Senare implementerades Network Address Translation (NAT) för att dela på en enda offentlig IP-adress för flera enheter i ett privat nätverk.
• År 1998-1999 introducerades IPv6, en ny version av Internet Protocol med 128-bitars adresser, vilket ger otroligt mycket större adressutrymme än IPv4 och gör det möjligt att stödja en nästan obegränsad mängd enheter.
• Under 2000-talet har man också övervägt att återkräva oanvända IPv4-adresser och implementera mekanismer som NAT64 och A+P för att förlänga användningen av IPv4.

Sammanfattningsvis: IPv4 har varit en nödvändig och framstående del av internetutvecklingen i över 40 år, men på grund av den snabba tillväxten av internetanvändare och enheter har adressbrist blivit ett stort problem. För att möta den ökande efterfrågan har flera lösningar prövats, inklusive CIDR, NAT och IPv6, vilket ger oss ett långsiktigt hållbart adresseringssystem för den framtida internetanvändningen.