IPv4 grunder

Förr handlade mycket om hur olika system skulle kunna utbyta information via speciell utrustning: protokoll-konverterare. Denna typ av lösning blev mer och mer komplex eftersom varje system behövde konverteras till ett annat.

Claude Shannon lade grunden för den matematiska teorin för hur kommunikation mellan enheter i sitt banbrytande verk ”The mathematical theory of communication” på 1940-talet.

Idag använder vi nästan alltid TCP/IP-protokollen och alla system kan utbyta information. När alla system i stort sett pratar samma protokoll behövs sällan protokollkonvertering. Att prata samma språk innebär att alla regler som styr kommunikationsprocessen omfattas av standarder.

Standarder

Bild 1: OSI och TCP/IP

För att datorer ska kunna prata med varandra över ett nätverk krävs att en massa saker ska vara standardiserat. Protokoll (regler), kommunicerande parters identifikation, kodning och signalering, meddelandets format, meddelandets uppdelning och inkapsling, åtkomst till transmissionsmedia, säkerhetskontroller, mm. Allt detta måste struktureras i nivåer eller skikt så att de kan hanteras separat, men ändå tillsammans i kommunikationsprocessen.

En standard för kommunikation är OSI, Open System Interconnection. Arbetet har bedrivits av ISO sedan 1980-talet och syftar dels till att ange en referensmodell med sju nivåer och dels till att ange standarder inom alla sju nivåer.

En annan kommunikationsmodell, som är protokoll-baserad, är TCP/IP. Denna kommunikationsmodell är en öppen och oberoende standard därmed har ersatt OSI standarden, även om denna återstår som referens-modell. OSI har till stor del blivit just en referens.

Med TCP/IP får vi en mängd fördelar. Alla slags applikationer kan kommunicera över alla slags lokala nätverk och fjärrförbindelser. TCP/IP tillhandahåller en mängd funktioner för att hantera säkerhetsmekanismer, omsändningar, varierande fördröjning, adressering och routing.

Men dessa fördelar möjliggörs om det följes två huvudprinciper:

  1. Kommunikation är skiktad därmed funktioner får inte hopp över någon nivå.
  2. Sändare och mottagare kommunicerar med motsvarande nivå.

IP ett dominerande protokoll

IP arbetar på nätverksnivå och har för primär uppgift att koppla samman avsändare och mottagare med hjälp av ett adresseringssystem samt regler för att dirigera datatrafiken mellan kommunicerande parter. Med hjälp av IP-adresser kan rätt mottagare och avsändare identifieras och adresseras vilket möjliggör data utväxling genom ett enkelt eller komplicerat nätverksmiljö. Utan dessa logiska adresser vore inte möjligt koppla samman två avlägsna kommunikationsparter.

Att dirigera datatrafiken innebär att vidarebefordra datapaket från avsändaren till mottagaren oavsett nätverksteknologier varje datalänk arbetar med. Att dirigera datatrafik kräver att routrar beslutar vägval så att bästa vägen används. Bästa vägen väljs i en process där routrar söker information om vilka väg mot destinationen finns i routing-tabellen. Denna och andra processer styrs av IP protokollet.

TCP ochUDP funktioner

Bild 2: TCP portnummer

IP protokollet i nätverksskiktet ser till att paketen kommer fram till mottagaren, och protokollet ICMP (Internet Control Message Protocol) hjälper till om problem uppstår. IP är förbindelselöst protokoll vilket gör att data skickas till mottagaren utan att kontrollera om mottagaren är redo att ta emot data eller om den överhuvudtaget går att nå just nu. Om vi vill ha en förbindelseorienterad överföring får vi lägga till TCP (Transmission Control Protocol).

TCP handskakar innan den egentliga dataöverföringen sker, tre paket utväxlas mellan klient och server och på så sätt kan vi vara säkra på att bägge parter är redo att överföra data. Det är TCP:s uppgift att dela upp dataflödet i lagom stora delar och numrera dem. Med hjälp av dessa sekvensnummer kan mottagaren sedan meddela vilka paket som kommit fram och vilka som behöver sändas om.

TCP lägger även till så kallade portnummer. Men hjälp av dessa kan flera applikationer identifieras och skickas i omgångar genom nätverket. Portnumret talar om vilken applikation (eller program eller process) som genererar data inkapslade senare i paket. När dessa paket tas emot av mottagaren identifieras applikationen som ska levereras till.

Bild 3: UDP portnummer

Ibland behöver vi inte all denna funktionalitet. Då använder vi istället UDP (User Datagram Protocol). UDP är förbindelselöst och använder inga sekvens- eller kvittensnummer. UDP:s främsta uppgift blir bara att lägga till portnummer för att adressera rätt applikation utan vidare säkerhetsmekanismer. Flera applikationer eller tjänster föredrar snabba överföringar och då UDP är lämpligt att användas.

DNS är ett sånt exempel. Varje dator behöver DNS för att kunna surfa på internet och kunna slå upp vilka IP-adresser som olika domännamn har när man surfar. DNS använder UDP, och en av anledningarna är att det inte gör så mycket om en DNS fråga försvinner. Datorn kommer ändå märka själv att den inte får något svar på sin DNS fråga, och kommer det inget svar tillbaka så frågar den helt enkelt bara en gång till. Det enda som händer är att det blir en liten fördröjning.

Ett annat exempel där det är vanligt att UDP används är IP-telefoni, det vill säga att man ringer samtal över datornätverket i stället för att ringa över telefonnätet. När man pratar med någon så förvandlar IP-telefonen ljudet till datapaket som skickas över nätverket till personen som man pratar med.

Människor har inga större problem att förstå vad någon säger även om det skulle försvinna några millisekunder tal här och där. Så även om ett datapaket försvinner då och då så kan vi alltså förstå vad den andra personen säger, och det gör inte så mycket mer än att det stör litegrann.

Ethernet

Idag är Ethernet helt ohotat som teknik i lokala nätverk, det finns i princip inget annat alternativ. Ethernets framgång beror delvis på att det är en enkel teknik som det har varit lätt att bygga på, de brister som finns med Ethernet är dessutom väl kända. Ett annat skäl är Ethernets fantastiska utveckling. Från 10 Mbit/s i slutet av 1970-talet till 10 Gbit/s.

Bild 2: Logisk buss men fysisk stjärna

Ethernet betraktar nätverkshanterare anslutna till en logisk buss där alla kan prata med alla, där alla kan sända data till alla. Ethernet tillåter att paket skickas genom bussen och når alla nätverksenheter även om dessa paket är avsedda till en specifik nätverksenhet/datorer. Även om alla datorer i det lokala nätverket har möjlighet att läsa paketets innehåll kommer de att filtrera bort de paket som är avsedda för en annan mottagare. I Ethernet-headern anges avsändarens- och mottagarens adress.

Idag byggs Ethernet som stjärnformade nät. I centrum sitter en Ethernet switch. Logiskt sett kan man gärna ha bilden av en buss framför sig. Kabeltyperna som används är så gott som uteslutande partvinnad kabel eller fiber och hastigheten finns i flera varianter från 10 Mbit/s till 10 Gbit/s. Den vanligaste standarden är 100Base-T (100 Mbit/s över partvinnad kabel, T som i twisted pair). Byter vi sista bokstaven mot ett F så avser standarden fiber. Byter vi första siffran mot 10 eller 1 000 så avser standarden 10 respektive 1 000 Mbit/s.

100Base-T kallas ofta ”Fast Ethernet”, det finns egentligen fler varianter. Den vanligaste standarden betecknas egentligen 100Base-TX.

Att bygga ett Ethernet-baserat nätverk har blivit lätt. Standarder har medfört billig och driftsäker utrustning. Att Ethernet är lätt att bygga innebär dock inte att det inte kan krångla.

  • Ethernet består av flera standarder. Mycket av detta löser sig genom självkonfigurering men det kan bli problem när all utrustning ska lyssna och ställa in sig.
  • Partvinnat kablar ger möjlighet till full duplex, ett kabelpar används för sändning och ett för mottagning. Utrustning ska klara av detta själv men vissa utrustningar fungerar inte som de ska.
  • Partvinnat rakt kablage ska användas mellan en switch och en dator och korsat kablage avsett för kommunikation dator till dator eller switch till switch. Många tillverkares utrustning kan idag ställa om automatiskt för korsat kablage men ibland fungerar det inte. Länklampan ska lysa i bägge ändar, annars kan man misstänka problem med kablaget.
  • Det är normalt med en viss paketförlust på Ethernet, men den bör bara ligga på någon eller några procent. För långt kablage eller för många kopplingar mellan nätverksenheter leder till sena kollisioner, dessa ska inte förekomma på ett väl fungerande Ethernet.
  • Prispressen på Ethernet-utrustning har lett till att utrustningen har minimala buffertar på varje port. Om två paket kommer in samtidigt måste utrustningen buffra paketet tills bussen blir ledig. Lågprisutrustning kan dessutom ha svårigheter med att hantera flera MAC-adresser på samma port. Detta gör att paket försvinner, och applikationer kan beskyllas för att fungera dåligt när felet egentligen ligger i det lokala nätet.

Åtkomst till transmissionsmedia

För att förstå varför paketförluster uppstår på Ethernet behöver vi titta lite noggrannare på den åtkomstmetod som används. Accessmetoden anger hur datorerna ska dela på den gemensamma kanalen. För Ethernet heter denna metod CSMA/CD (Carrier Sense Multiple Access with Collision Detection). Alla enheter/stationer har tillgång till en och samma kanal (Multiple Access). Alla lyssnar på trafik i transmissionsmediet först, om det är ledigt (Carrier Sense) sänder en enhet/station. Om någon annan enhet/station sänder samtidigt sker en kollision (Collision Detection). Enheten/stationen ska avbryta i så fall genast, vänta en slumptid och försöka på nytt.

Ethernets paketformat

Med paket menas här egentligen en ram eller frame på engelska. Det finns flera olika standarder för hur Ethernet-paket kan se ut, detta var ett komplext problem under 1980-talet med olika Ethernet-inkapslingar. Idag används främst Ethernet II som är enkel att förstå. I Datalänk skiktet tar vi upp mer om Ethernet frame.

Bild 3: Ethernet frame-format

Ethernet II har en minimal header bestående av 14 byte uppdelade på destinationsadressen (DA), avsändaradressen (SA) samt typfältet. Fältet Type anger vilken typ av datainnehåll ramen innehåller. Fältet består av två byte. Till exempel betyder 0x0080 att innehållet är IP. Datafältet består av 46–1 500 byte och kan innehålla viss utfyllnad (padding på engelska, det innebär att man fyller ut med det antal nollor som behövs). På slutet inkluderas en 32-bitars checksumma.

Några egenskaper av Ethernet II

  • Ethernet II definierar den minsta ramstorleken som 64 byte och det maximala som 1518 byte.
  • Både avsändar- och mottagaradresserna består av 6 byte eller 48 bitar. Den här typen av adresser kallas MAC-adresser (fysiska adresser) där MAC står för Media Access Control. En MAC-adress kan till exempel vara 00-50-DA-69-D7-35.
  • Det finns tillägg till Ethernet II frame-format (max nu 1522 byte) för att hantera olika logiska nät (VLAN) och prioriteringsfunktioner. Standarderna för dessa kallas 802.1Q respektive 802.1p.

IP och MAC adresser

På Nätverksskiktet är fokus de logiska adresser och på Datalänk skiktet är de fysiska adresser. Logiska adresser är hierarkiska eftersom först definieras nätverksadressen och därefter dator/enhet/nod/hostadressen. Detta innebär att flera enheter har en och samma nätverksadress samt egen hostadress. Däremot är MAC adresser icke-hierarkiska därmed varje adress tilldelas endast till en enhet.

Med dessa två adresser finns tre principiella olika sätt att adressera en eller flera mottagare.

  • Unicast – en enstaka nod adresseras
  • Broadcast – alla noder i ett nätverk
  • Multicast – flera noder adresseras i ett nätverk, men inte alla noder i nätverket.
  • Unicast – från en host till närmaste host

ARP

Om en dator ska skicka IP-paket till en annan behöver den ta reda på mottagarens MAC-adress. Annars skulle paketet filtreras bort av mottagarens datalänk skiktet.

  • Om mottagare finns på samma LAN som avsändaren löser detta problem med hjälp av protokollet ARP eller Address Resolution Protocol. Avsändardator skickar en så kallad ARP Request med en mottagaradress på Ethernet-nivå där alla bitar satts till 1 (FF-FF-FF-FF-FF-FF). Alla Ethernet enheter tar då emot paketet och granskar innehållet, en ARP Request. Den mottagare som har rätt IP-adress besvarar med en ARP Response och skickar då tillbaka sin MAC-adress till avsändaren.
  • Om mottagare finns inte på samma LAN som avsändaren kontaktas istället Default Gateway (en router som ansluter till andra nätverk).

Resultaten lagras temporärt av bägge noderna av sändare och mottagare. Med kommandot ”arp -a” visas innehållet i ARP-cacheminnet.

ARP är en grundläggande och stabil mekanism i moderna nätverk.  Ändå finns det principiella säkerhetsproblem med funktionen exempelvis när en nod som innehåller skadlig kod eller ett hackarverktyg kan välja att svara på ARP-frågor.

TCP, IP och Ethernet

Bild 7: TCP portnummer

Från en och samma dator kan olika applikationer generera olika dataströmmar som behöver identifieras. Datorn har en IP- och en MAC-adress och applikationer har portnummer. Till exempel en dator med IP adress 209.64.65.10 och MAC adress 00:0a:95:9d:68:16 samt ett webbläsare genererar data som skickar i ett paket till en webb server med IP adress 200.1.2.3. Webbservern lyssnar på port 80, och klienten skickar från exempelvis port 1234.

Det är mekanismen portnummer på transportnivån som gör att en nod kan hantera en mängd dataströmmar mot andra noder simultant, den kan se vilket program som ska ha datainnehållet.

Lägg märke till att adresseringen på datalänknivå (MAC) och nätverksnivå (IP) frigör sig från varandra. IP-adresserna är globala och de är de samma över alla typer av länkar. MAC-adresserna används bara lokalt.

BKP IPv6

Global Unicast Address – GUA

Bild 4: IPv6 GUA adress

Gäller överallt på Internet, som sagt motsvarar IPv4 publika adresser. Bild 4 illustrerar en GUA-adress som börjar med tre bitar satt till 001 och resulterar decimalt 2 eller 3. Hur? Till 001 följer en bit till som kan ta värde på 0 eller 1, det vill säga 0010 = 2 och 0011 = 3. Det innebär att globala unicast adresser börjar med antingen 2 eller 3 exempelvis

  • 2001:db8:cafe:1:d08f:9ff6:4201:7086 eller
  • 0010 0000 0000 0001

GUA adresser har en standard struktur med följande tre fält:

  • Global Routing Prefix – Identifierar nätverksadressen av en adress tilldelad av någon Internet leverantör.
  • Subnet ID – Identifierar delnät och dess allokering. Till skillnad från IPv4 behöver inte IPv6 låna host-bitar för att dela upp en nätverksadress.
  • Interface ID – Identifierar en host/interface i ett delnät. Motsvarar host-adressen på IPv4 adressering. Oftast ett interface ID är 64 bitar.

Det finns några sätt att konfigurera en Global unicast adress:

  • manuellt
  • Stateless Address Autoconfiguration eller självkonfiguration
  • Stateful DHCPv6

Link-Local Unicast adresser

Bild 5: IPv6 Link local adress

En link-local unicast adress gäller endast lokalt i ett nätverk eller delnätverk och används för intern kommunikation. Här nedan tas upp några aspekter kring local-link adresser:

  • Alla enheter i ett nätverk måste ha en link-local adress, men alla enheter måste inte ha en global unik adress.
  • Link-local adresser gäller endast lokalt och routrar vidarebefordrar inte datapaket adresserad med link-local adress.
  • Link-local adresser är endast unika i ett nätverk eller delnät. Det innebär att samma link-local adress kan användas i andra nätverk eller delnätverk.
  • En link-local adress tilldelas endast till ett interface.

När det gäller konfigurationer finns några alternativ

  • en dynamisk självkonfiguration
  • manuell konfiguration

Att en host bygger en egen IPv6 adress och konfigureras själv med denna adress är kanske den största fördelen jämfört med IPv4 adresser. När en host har en IP-adress kan den börja kommunicera med andra i samma nätverk eller delnätverk inklusive när den söker efter någon server.

Här nedan tas det upp några sätt nätverksenheter använder Link-Local adresser:

  • När en nätverksenhet startar används en link-local adress först innan den får en global unicast adress. Med en link-local adress kan enheten starta kommunikation med andra enheter inom samma nätverk eller delnätverk, inklusive med den lokala router.
  • Den lokala routers link-local adress används av datorer i ett nätverk som default gatway.
  • Routrar växlar meddelande  via deras link-local adresser.
  • Routrars routing-tabell kan innehålla link-local adresser till nästa hop router.

Loopback Adresser

Med alla bitar satt till noll förutom den sista, satt till 1, betecknas en IPv6 loopback adress så här ::1. Det innebär att adressen innehåller enbart nollor med undantag för sista biten. En IPv6 loopback adress påminner om IPv4 adressen 127.0.0.1 som egentligen är ett block av IPv4 adresser, 127.0.0.0/8. En loopback IPv6 adress kan användas av en host/enhet för att skicka IPv6 paket till sig själv och bekräfta att nätverkskortet och protokoll associerat till host/enheten fungerar.

Här nedan nämns några aspekter för loopback adresser:

  • En loopback adress kan inte tilldelas till ett fysiskt interface.
  • IPv6 paket adresserade med IPv6 loopback adresser kan inte skickas till andra host än till sig själv.
  • En router vidarebefordrar inte paket adresserade med loopback adresser.
  • Ankommande paket med loopback adresser ignoreras av andra nätverksenheter och tas inte emot.

Ospecificerade adresser

En ospecificerad adress har alla bitar satt till noll, 0:0:0:0:0:0:0:0 eller bara :: och den används av avsändaren för att indikera frånvaro av en giltig IPv6 adress. Som bekant bygger nätverksenheter en link local adress till sig själva, men det kan uppstå dubbletter under adressuppbyggnaden. För att förhindra att en sådan situation inträffar, startar en detekteringsmekanism som kontrollerar att alla link local adresser är unika i ett nätverk.

Några aspekter av ospecificerad adresser

  • indikerar frånvaro av IPv6 adress
  • kan inte tilldelas till ett fysiskt interface
  • kan inte används som mottagaradress
  • kan inte vidarebefordras av routrar

Unika lokala adresser – ULA

Dessa adresser påminner om IPv4 privata adresser. ULA adresser är också kända som IPv6 privata adresser. Men man får inte blanda ihop de med link local adresser.

Bild 6: Unique Local Address, ULA

Några aspekter av ULA-adresser

  • De kan användas precis som globala unicast-adresser så länge de inte ger sig ut till Internet.
  • De tillåter att sajter kopplas ihop på ett kombinerat sätt utan adresskonflikter och utan att behöva adresseras om. Adresskonflikter i IPv6 är högst osannolika på grund av det stora adressutrymmet.
  • De är oberoende av Internetleverantörer och de kan användas för kommunikation mellan delnät, men utan Internetanslutning.

Du kanske undrar om inte NAT kan användas tillsammans med IPv6 privata adresser liksom i IPv4. Den diskussionen pågår bland experterna som inte kan komma överens.

L flaggan och den globala ID

IPv6 ULA adresser betecknas som fc00::/7 eller 1111 110x. Den åttonde bit x är känd som L flaggan och den kan ha som värde antingen 0 eller 1. Detta innebär att ULA adresser är indelade i två adressintervaller:

  • fc00::/8 eller 1111 1100. Observera att L0 vilket indikerar att adressintervallet kan definieras i framtiden.
  • fd00::/8 eller 1111 1101. Observera att L = 1 vilket indikerar att adressintervallet allokeras lokalt.

ULA adresser som gäller idag betecknas som fd00::/8

ULA adresser, till skillnad från IPv4 privata adresser, kan också användas globalt därmed måste ULA adresser vara unika så att inte någon adresskonflikt hindrar kommunikation mellan nätverksenheter från olika delnät.

IPv4 inbäddade adresser

Bild 7: IPv4-mappade IPv6 adresser

IPv4 adresser skrivs inne i IPv6 adresser. Tanken är att underlätta övergången från IPv4 till IPv6. Man sätter alla bitar till noll förutom de sista 32 bitar. Till exempel:

  • den privata IP adressen 192.168.2.1
  • adresseras i IPv6 som ::ffff:192.168.2.1

RFC 4291 definierar två typer av IPv4 inbäddade adresser:

  • IPv4-mappad IPv6 address
  • IPv4-compatible IPv6 address (deprecated)
Bild 8: Dual-Stack nätverksenheter

Speciella tekniker som tunnling (tunneling) används för att tillhandahålla kommunikationer mellan öar av IPv6-enheter över ett IPv4 nätverk. För att stödja denna kompatibilitet kan IPv4-adresser inbäddas i en IPv6-adress. Detta är lätt att göra eftersom en 128-bitars IPv6-adress har gott om plats för 32-bitars IPv4-adress.

IPv4 och IPv6 är inte kompatibla. Funktioner som NAT64 måste användas för att översätta mellan de två adressfamiljerna.

IPv4-mappade IPv6-adresser

IPv4-mappade IPv6 adresser användas av nätverksenheter som kan hantera bägge IP adress versioner, det vill säga IPv4 och IPv6. Att aktivera IPv4 och IPv6 tillsammans och konfigurera adresser kallas också DUAL STACK.

Bild 9: IPv4-mappade IPv6 adresser

Den Dual-Stack nätverksenheten som skickar ett IPv6-paket till en mottagare adresserad endast med IPv4 måste gå genom en Dual-Stack router. Det samma gäller för kommunikation mellan Dual-Stack kommunikationspartner. Detta illustreras med bild 9.

En IPv4 host som har för adress 192.168.10.55 kan adresseras med IPv6 på följande sätt:

  • 0000.0000.0000.0000.0000.0000.ffff.192.168.10.55
  • 0:0:0:0:0:0:0:192.168.10.55
  • ::ffff:192.168.10.55

Multicast adresser

Multicast är en teknik med vilken en nätverksenhet skickar iväg datapaket till en grupp av nätverksenheter samtidigt (en-till-flera). En IPv6 multicast adress definierar en grupp av enheter känd som multicast grupp. Ett paket skickat till en multicast grupp har alltid en enskild avsändaradress, med andra ord en multicast adress kan aldrig vara avsändaradress.

Bild 5: Multicast IPv6 adress räckvidd 

Multicast adresser inleder med hexadecimala siffror ff vilket innebär åtta bitar satt till ettor (1111 1111). Till dessa ettor följer 4 bitar till. De 4 bitarna kodas som flaggor:  O, R och P samt T. Flaggor O, R och P tas inte upp här, men flaggan T indikerar två typer av multicast adresser:

  • Permanent (T = 0): Adresser kända som fördefinierade multicast adresser administreras centralt av IANA och inkluderar både well-known och solicited multicast-adresser.
  • Nonpermanent (T = 1): Dessa adresser är tillfälliga eller dynamiskt tilldelade oftast av multicast applikationer.

I IPv4 används multicast-adresser 224.0.0.0/4 och i IPv6 ff00::/8. Ibland kan multicast och broadcast blandas ihop, men de är olika kommunikationssätt. Till varje IPv4 nätverk eller delnätverk ska det alltid finnas en broadcast-adress, men inte i IPv6 eftersom broadcast-teknik inte används inom IPv6. Istället används multicast IPv6 adresser som grupperas i well-known, transient och solicited-node.

Den stora skillnaden mellan multicast IPv4 och IPv6 är att de multicast adresser har en viss räckvidd, eller scope på engelska. Dessa tillkommande 4 bitar berättar hut långt bort från avsändare paket adresserade med IPv6 multicast adress kan få färdas.

Well-Known Multicast adresser

Dessa adresser motsvarar multicast IPv4 adresser i intervallet 224.0.0.0 till 239.255.255.255. Följande adresser kan anges som exempel på Well-Known multicast adresser:

  • ff02::1: adresserar alla IPv6 enheter
  • ff00::2: adresserar alla IPv6 routrar
  • ff00::5: adresserar alla OSPFv3 routrar
  • ff02::a: adresserar alla EIGRP IPv6 routrar

Anycast adresser

Bild 6: Anycast IPv6 adress

Anycast adresser kan tilldelas till ett eller flera interface som en enhet har. Men oftast tilldelas de till flera olika nätverksenheter, till exempel till servrar. På bilden 6 illustreras det hur ett IPv6 paket från molnet levereras av en router till en server med IPv6 adress 2001:db8:abcd:1::1. Istället för 1 server finns 3 med samma IPv6 adress vilket innebar att en av de ska väljas som mottagare. I exemplet avgör kostnaden när Server C väljs som mottagare.

Hur anycast IPv6 adresser ser ut? Det finns inte någon särskilt prefix för dessa adresser eftersom globala adresser används.

Några frågor om IPv6 adresstyper

  1. Konvertera följande IPv6 adresser till sitt mest komprimerad format:
    2001:0db8:cab0:0234:0034:0004:0000:0000
    2001:0db8:0cab:0000:0000:0000:0001:0000
    2001:0db8:0cab:1234:0230:1200:0034:0000
    fd00:0000:0000:0000:1234:0000:0000:0000
    2001:0db8:0000:0000:1234:0000:0000:1000
  2. Konvertera om följande komprimerad IPv6 adress till sitt kompletta format med 32 hexadecimala siffror
    2001:db8:cab::1
    2001:db8:0:0:234::
  3. Vad är prefixen för IP adressen: 2001:db8:80f:f425::230/64
  4. Vad är prefixen för IP adressen: 2001:db8:80f:f425:250:56ff:fe83:ecc/64?
  5. Vad är prefixen för IP adressen: fe80::250:56ff:fe83:ecc/64?
  6. Vad är prefixen för IP adressen: 2001:db8:80f:f425:250:56ff:fe83:ecc/48?
  7. Vad är prefixen för IP adressen: 2001:db8:80f:f425::230/48?
  8. Vad är prefixen för IP adressen: 2001:db8:bb8a:f390::1/32?
  9. Vilka tre fält ingår i en GUA adress?
  10. Vilket är intervallet av den första hextet i en GUA adress?
  11. Vilken typ av adress krävs för en nätverksenhet för att bli IPv6-aktiverad?
  12. Vilket är intervallet av den första hextet i en link-local unicast adress?
  13. Vilken unicast adress består av endast av nollor?
  14. Vilken adresstyp i IPv6 motsvarar privata IP adresser i IPv4?
  15. Vilka är de två första hexadecimala siffror i en multicast IPv6 adress?

 

Vi har sagt tidigare att organisationen Internet Assigned Numbers Authority (IANA) administrerar IP adresser och bestämmer bland annat IP-adress allokeringar. Men det är egentligen organisationen Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (ICANN) som allokerar IPv6 adresser till de fem regionala registreringsorganisationer (Regional Internet Registries, RIR). Med andra ord, IANA administrerar och ICANN allokerar IP adresser.