I början av 1990-talet inledde IETF (Internet Engineering Task Force) diskussioner om de snabbt växande utmaningarna med det befintliga internetprotokollet, IPv4. Antalet internetanvändare ökade exponentiellt, och den växande storleken på routing-tabellen för Internet blev ett allvarligt problem. Det blev uppenbart att en ny lösning behövdes för att råda bot på begränsningarna med IPv4 och samtidigt stödja den fortsatta tillväxten av nätverket långt in i framtiden.

Efter att ha utvärderat många förslag och utkast beslutade IETF att börja utveckla ett nytt nätverkslagerprotokoll, som senare blev känt som IPv6. Det nya protokollet skulle erbjuda en mängd förbättringar och ny funktionalitet jämfört med IPv4. IPv6 designades för att hantera den växande efterfrågan på IP-adresser genom att införa 128-bitars adresser, vilket möjliggör en otroligt stor mängd adresser jämfört med de begränsade 32-bitars adresserna i IPv4.

I december 1998 inkluderades protokollsviten IPv6 som en IETF Draft Standard, vilket markerade en viktig milstolpe i dess utveckling och godkännande. Året därpå, 1999, gjorde Internet Assigned Numbers Authority (IANA) de första tilldelningarna av offentliga IPv6-adressblock till de regionala internetregistren. Detta var början på att gradvis implementera IPv6 i nätverken för att möta de framväxande behoven för en växande och framtidssäkrad internetinfrastruktur.